Kapitel 2

Hon reste sig hastigt upp och började gå mot mannen, men en svärm plumbotar kom svävande med beställningar rakt framför henne, så hon var fast. När de passerat var han borta.

Vanilla suckade högt. Hon hittade en bekväm bänk och la sig ner för att få lite sömn.

När hon vaknade nästa morgon var hon fast besluten om att skaffa ett jobb. Utan jobb blir det inga pengar, och har hon inga pengar tvingas hon sova på en av de där lortiga bänkarna i resten av sitt liv.
Hon gick till plumbotarenan, då hon blivit nyfiken på dem.
Lyckligtvis var de kort om folk, så hon fick ett jobb. Hon skulle börja redan imorgon.

Det var en lättad Vanilla som kom strosande ur arenan och vidare mot plumbotmarknaden.
Hon hälsade glatt på plumboten i kassan och började sedan pilla på en underlig maskin.

 Hon knappade på alla knappar och tryckte på allt tryckbart som dök upp på skärmen. Det var faktiskt rätt kul.

Efter ett tag blev hon alldeles snurrig och bestämde sig för att ta en paus.

Hon gick och tog något att dricka, men till hennes besvikelse smakade det ruttet ägg.

"Försöker de ta kol på mig de idioterna!?" tänkte Vanilla surt.

Sen såg hon ett fat med nybakta kakor stå framme. En kaka kunde ju inte sitta fel. Hon tog en kaka och mumsade i sig den i några tuggor. Den var jättegod.

Stärkt av kakan gick hon och fortsatte med sitt pillande.

Plötsligt började det hända saker i maskinen och Vanilla pillade ännu snabbare på allt.

Rätt som det var kom en livs levande plumbot promenerande ut ur det mekaniska jätteägget.

Den kom fram och presenterade sig, och Vanilla kunde redan se framför sig vilken nytta hon skulle ha av sin nya kamrat.

Kapitel 1

Hon anlände till tomten, och tittade missnöjt på den.
Den var stor, men den var tom. Det enda som fanns där var en soptunna och en brevlåda.

Plötsligt stannade en bil precis bredvid henne.
Ut ur den steg en kille i en lamadräkt med en korg i handen.
- Hej, jag hörde att du var nyinflyttad och tänkte komma med lyte gratisprylar från universitet, sa han.
- Bort från min tomt skabbiga lama! skrek Vanilla.
Killen blev livrädd. Han släppte korgen, sprang tillbaka till bilen, och körde iväg.

Plötsligt blev en portal synlig på tomten.
Vanilla blev genast nyfiken och satte igång att undersöka den.

Det började lysa intensivt från portalen, och en man med konstiga kläder hoppade ut ur den.

- Du skrämde mig din huligan! utbrast Vanilla.
Mannen ignorerade det och presenterade sig själv istället.
- Jag kommer från framtiden, och jag...
- Jag bryr mig inte, hejdå!
Mannen harklade sig.
- För att åka tillbaka behöver jag kapslarna som har spridit sig över din tomt, om du skulle kunna...
- Inte en chans, gå tillbaka genom portalen nu gubbe!

Mannen suckade.
- Om du hjälper mig samla in kapslarna så kan du få följa med mig till framtiden, sa han långsamt så att Vanilla skulle hänga med.
Vanilla tänkte på den tråkiga staden som hon bodde i, och hur tråkigt hon skulle ha där.
- Uhm... Okej då, sa hon tillslut.

Vanilla gick runt på tomten och samlade in kapslar.

När hon var klar lagade mannen portalen, och de åkte till framtiden.

Väl framme i framtiden sa Vanilla hejdå till mannen, och hoppades att hon aldrig mer skulle se honom.

Vanilla började med att söka igenom hela byggnaden som hon befann sig i.
Hon hittade ett jetpack, som hon fann högst intressant.

Där, högt uppe i himlen, såg hon en park som verkade trevlig.
Hon landade lugnt och tryggt (med en kraschlandning) på marken, och började vandra mot parken.
På vägen stötte hon på en plumbot, som var utmärkt att ta ut lite egenskapschips ur.

När hon var framme satte hon sig på en bänk, och insåg att det inte var så kul i parken trots allt.
"Finns det inget roligt att göra i framtiden!?" tänkte hon.

En lila man kom vandrade mot henne, och satte sig på bänken bredvid henne.

- Hejsan, du är ny här va? sa mannen med ett leende.
- Mhm, muttrade Vanilla.
- Om du vill, så kan du få stanna hos mig över natten, sa han.

"Han är snäll, det är inget bra tecken" tänkte Vanilla.
Hon tänkte säga något riktigt elakt till honom, men kom på att hon faktiskt inte hade någonstans att sova, så hon följde efter honom.

Huset låg inte långt bort från parken.
Det var stort och liknade de flesta andra husen i framtiden.

Mannen satte sig i soffan, och Vanilla gjorde likadant.
- Såå... Var är gästrummet? frågade Vanilla.
Hon försökte vara artig, men det var inte lätt.
- Det är där uppe, rakt till höger. Du kan gå och kolla på det, så ska jag fixa mat, sa han.

Vanilla gick upp och kollade på rummet.
Det var fint. Nästan lite för fint...
Plötsligt insåg Vanilla vad mannen höll på med.
Han försökte bli hennes vän, bara för att kunna slänga ut henne.

Hon skyndade ner och började genast skrika på mannen.
Det var lika bra att sticka nu, innan hon blev utslängd.
- Tror du jag vill stanna här i ditt unkna hus!?
Mannen hann aldrig svara, för i nästa sekund var Vanilla redan ute.

Solen höll på att gå ner, och det började bli kallt.
Vanilla var hungrig, men hon fortsatte gå.
Hon var säker på att hon hade sett en restaurang någonstans när hon flög med jetpacken.

Hon hade haft rätt.
Där var en liten utomhusservering, med plumbotar som flög runt och tog beställningar.
Vanilla beställde en bit pumpapaj, och satte sig vid bordet för att vänta.

Efter en stund kom plumboten med pumpapajen, och Vanilla högg in.

När hon ätit klart reste hon sig från bordet.
Då var det något som fångade hennes uppmärksamhet...

Prolog

Vanilla studerade den enorma skylten framför sig. Skylten föreställde namnet på staden hon befann sig i. Staden hon skulle bo i.

Så sent som i förrgår hade hon varit hemma som vanligt.

Hon hade suttit i soffan tillsammans med mamma, som var väldigt allvarlig.

Hennes mamma hade aldrig gillat henne. Hon hade avgudat Danielle, hennes lillasyster. Vanilla var alltid utanför.

Hennes mamma pratade aldrig om vad som hänt med deras pappa, men alla visste att hennes mamma hade varit tillsammans med många män.

Hennes mamma och hennes syster var alltid tillsammans, de pratade aldrig med Vanilla.

Dagen då Vanilla och hennes mamma satt på soffan tillsammans, i deras enorma, lyxiga hus, trodde Vanilla att hennes mamma skulle säga förlåt. Att hon skulle få bli en del av familjen.

Men hon hade fel. Hon hade väldigt fel.

Hennes mamma sa att det var dags för Vanilla att flytta hemifrån.

När Vanilla invände sa hon att det inte var en fråga. Vanilla var tvungen att flytta ut. Hon fick inte längre bo tillsammans med sin mamma och sin syster.

Hon visste med sig att hon inte skulle få hjälp av familjen med någonting, så hon rafsade ihop alla sina ägodelar och reste samma dag.

Hon bytte namn. Hon ville inte längre ha inte längre ha det äckligt perfekta namn som hennes mamma gett henne. Hon ville inte ha någonting att göra med sin perfekta mamma, och sin perfekta syster.

Hon var glad att hon hade rest. Hon hatade dem.

Hela hennes personlighet hade ändrats den dagen.

Från att vara den snälla lilla söta flickan till det hon var nu.

Hennes nya namn var Vanilla Arco Iris, och hon var inte längre snäll eller söt.

Hon var elak. Hon hatade människor, och därför var hon elak mot dem, som för att de inte skulle komma nära henne och skada henne. Så som hennes familj gjort.

Hon suckade djupt, och började sakta vandra bort från skylten, tillbaka till ensamheten.